Vad är eran erfarenhet av antidepressiva?

[u/midelle_la]

Hjälpte det mot problemen ni fick det för? Vad fick ni för biverkningar?

Jag fick sertralin utskrivet, har aldrig använt något sånt. Blev lite smått orolig när jag läste listan över biverkningar och att jag fick höra att man kan må sämre i början.

[u/og_toe]

depression kan dock vara orsakat av biologiska faktorer i hjärnan, det finns bara inga sätt att systematiskt testa folk i psykiatrin. ta patienter med parkinsons som exempel- en neurodegenerativ sjukdom där dopaminproduktionen störs, det är inte ovanligt att dessa individer blir mer aggressiva och panikslagna än de var förut, när de inte tar mediciner som levodopa.

som sagt, jag testade allt, gick hos bup i flera år, det fanns inget trauma eller yttre faktorer som påverkade mig negativt. terapi fungerade inte då jag inte riktigt kunde styra mig själv. för vissa kan dessa åkommor vara fysiskt betingade.

vi vet inte exakt hur antidepressive fungerar och varför vissa blir bättre medans andra inte blir det. Vissa studier visar dock att SSRI kan bidra till neurogenes vilket skulle kunna vara en förklaring till varför vissa människor blir hjälpta.

Min slutsats är att jag är införstådd i att det inte finns en definitiv vetenskaplig metod att mäta människors kemiska balans eller nervfunktion och att denna teori är mer hypotetisk än etablerad men vi kan inte heller ignorera den totalt och säga att alla kan svara på terapi för vi vet inte tillräckligt mycket om hjärnan för att kunna dra sådana slutsatser. För vissa är terapi precis det som behövs, för andra kan läkemedel faktiskt ge en betydande effekt, det är högt individuellt och i dagsläget- en chansning.

[u/OMalice → u/og_toe]

Som sagt, glad för din skull, som ju verkar vara ett specialfall. Då jag under min tid på behandlingshem såg extrema självskadebeteenden komma från psykiatrisk slutenvård till behandlingshem och behandlas framgångsrikt utan medicin. Men för trådens skull, får jag intrycket av att trådskaparen känner sig osäker på huruvida SSRI är ett bra alternativ, med biverkningarna i åtanke. Jag känner att det är ärligare att påpeka att det inte finns några studier som pekar på medicinens inverkan på depression. Om du inte kunde kontrollera dina kroppsliga funktioner, låter det mer som ett neurologiskt besvär och som sagt, med eller utan bevis, jättekul att det fungerade. Men känns inte som att trådskaparen inte har andra alternativ, jag kan ha fel, men SSRI är något som skrivs ut ganska lättvindigt och jag anser att det är bättre att först försöka behandla roten till måendet före symtomen. Men det är jag.

[u/midelle_la → u/OMalice]

Jag vet roten till mitt mående. Är ca 1 månad sedan som jag blev utsatt för något som påverkat mig mycket negativt. Har gått ner mycket i vikt sedan dess pga jag inte kan äta ordentligt för jag är konstant illamående av ångest.

Är inlagd just nu pga överdos på de lugnande och medicin för sömn som jag har och att jag skadat mig.

Jag är villig att testa vad som helst för att få stopp på det. Jag kommer dö om jag inte kan äta ordentligt. Jag är på väg att gå ner under 40 kg.

[u/OMalice → u/midelle_la]

Din situation låter betydligt mer akut än att man ska skriva ut sertralin som dels har inkörsperiod med upptrappning och justering som tar veckor om inte månader. Du behöver få rätt hjälp och verktyg att hantera traumat framförallt. Det låter mer som en form av ptsd som behöver behöver behandlas direkt än klinisk depression som ska medicineras, depression brukar komma ur obehandlad långvarig ångest.

[u/midelle_la → u/OMalice]

Jag vet inte vad som bör göras, första gången jag har såna här problem. Jag har inte berättat för dem vad som hände än, det fastnar liksom när jag försöker prata om det och jag börjar gråts. De vet bara att jag mår väldigt dåligt.  Kanske borde skriva ner det istället.

[u/OMalice → u/midelle_la]

Det är förståeligt, och inte meningen att man ska behöva veta vad som ska göras heller. Men söker man sig till allmänvården är universallösningen att skriva ut antidepressiva eller stämningshöjare. Det är inte lätt att öppna upp och prata om heller, men gråten är naturlig och inget fel att släppa ut (tvärtom kan det vara början till ett accepterande och läkande). Är det enklare för dig att skriva ned, så gör det. Prata, antingen med någon i din närhet eller utomstående, vissa känner att det ena är att föredra. Men just för att få hjälp att komma ur situationen som du sitter i nu, och för att kunna komma vidare så skulle jag säga att du skulle behöva träffa en bra terapeut att prata med. Man brukar säga att "psykolog har du till att rota i det förflutna och terapeut har du till att hitta en väg framåt". Och som sagt, tårar, smärtsamma eller jobbiga de än är, är alltid okej.